Där rök mandlarna
Jag hade det typ sjukt mysigt igår. (obs inget skämt) Innan operationen så hälsade alla sköterskor och doktorer på mig, alla var jätte söta mot mig och det såg ut som att de älskade sitt jobb. Dom rullade in min säng i operationssalen längs med operationsbädden, den sängen var grön, smal och uppvärmd, hade stöd för knäveck och fötter.
Jag hoppade över från min säng till den smala gröna, fick ett täcke över mig som också var uppvärmt. En sköterska som såg ut att vara från filipinerna och 150cm lång trädde på mig strumpor på fötterna och bäddade in dem under täcket, sen satte hon på varmluft som värmde mina ben och fötter där jag låg och stortrivdes. Det var bättre än att bli nerbäddad på skönhetssalongen inför en ansiktsbehandling. En annan sköterska klistrade fast små klisterlappar på min bröstkorg som hon sedan kopplade dem till en härva med sladdar.
En doktor lyssnade på mina lungor och allt lät som det skulle. Han frågade mig om jag hade blivit sövd förut, jag svarade nej. Han frågade mig om jag hade sätt filmen Avatar, jag nickade. Han satte på mig en syrgasmask och berättade för mig hur sövningen skulle gå till.
Han sa att jag nu låg i den där gele sängen som man ligger i innan man blir en blå avatar. Han hade världens inlevelse när han berättade, han var så bra. Jag hade i och för sig fått morfin, men han var verkligen grym på att berätta. Jag skulle göra precis som den där killen som hade övat länge på att bli en avatar, jag skulle bara ta det lugnt. Det var viktigt att jag inte skulle springa iväg när jag somnade, som den där nya killen, som aldrig hade varit en avatar förut. En sköterska frågade mig om jag började bli snurrig, men de hade jag inte. Hon bad mig göra täcken till henne när jag började bli det. Doktorn fortsatte prata med mig, han kollade ner på mig och jag kollade upp på honom, Han tyckte att jag skulle tänka på min senaste semester, om det hade varit en bra semester. Jag tänkte på solen och värmen, sen snurrade det till, ögonen blev tunga och taket och doktorn började glida iväg, jag löft på min arm med kanylerna. Sköterskan frågade, nu? Sen försvann jag.
Jag har ett vagt minne av att jag vaknar upp när dom är klara med mig, jag frågar, Är det klart nu? Någon svarar, ja. Sen somnar jag igen.
Jag vaknar 14:45, har en klocka precis framför mig, jag minns att en dröm avbröts i stunden jag vaknade. En sköterska tittar in hos mig, godmorgon säger hon, har du ont? Jag nickar och ler och myser in huvudet i kudden. Jag är tillbaka i första sängen igen. Får en spruta med något vitt grumligt in i kanylen som jag haft hela dagen i armvecket, hade fått nytt dropp. Jag hinner bara tänka att det var ungefär en sån där spruta med hästmedicin som jag körde upp i Buccas mun i lördags (550 kilos häst). Sen somnar jag igen.
15:30 vaknar jag igen. Operationen skulle ta ungefär en timme, då borde jag ha legat 1h på uppvaket. Sköterskorna plockar av mig alla klisterlappar, sladdar och blodtrycksmätare. Sen får jag åka upp till mitt rum igen. Pappa satt där och väntade, han hade köpt massa tiningar till mig. En ny sköterska frågar mig om jag har ont, jag nickar. Får 1g Citodon, kunde knappt svälja dem. Hon ger mig en pigelin, äter toppen på den, men det gjorde alldeles för ont. Kändes som att skrapa grus mot mina köttiga sår i svaljet. Pappa var söt och satt och tyckte synd om mig. Jag var helt slut i kroppen, skakade tror de var typ vätskebrist. Jag somnade och vaknade om vart annat under hela eftermiddagen. Det var rätt så mysigt så länge morfinet var kvar i kroppen, när det försvann frös jag och ville hem. klockan 18:00 när pappa hade åkt hem frågade en sköterska om jag ville ha något att äta, hon berättade att det fanns pankakor. Det vill jag ha. Åt en halv med lite glass och sylt. Jag höll på att dö, det var sjukt gott efter en hel dags svält, men det var ändå inte värt det.
Idag mår jag bättre på vätskefronten men de är värre i halsen. Pappa kom och hämtade mig imorde vid 11.. Nu ska jag återgå till tvn.
