Hängerläpp
Ikväll hade jag bestämt mig för att ha hemma kväll med mig själv. Jag hade visionen om att jag skulle få somna in framför tvn med någon film som jag redan sätt, jag ville hålla colaflaskan i min högra hand och chokladen i min vänstra. Jag skulle ha ögonen på tvskärmen medans tankarna var ibland molnen.
Men så blir de inte,min glupska bror hade satt i sig allt själv till och med juicen och chipsen!.. Jag blir skitsur och vill inget annat än, slå på honom. Jag gör inte de. Jag går in i mitt rum med tårar i ögonen, slänger mig i sängen och bryter ihop. Efter ett tag kommer jag på mig själv med att jag inte gråter över förlusten av colan och chokladen, jag gråter över andra saker. Sådana saker som jag lagt under ytan. Som jag svalt motvilligt om och om igen. Att jag inte lär mig. De är en gåta. Jag springer in i samma tomhet om och om igen.
Från och med nu, tycker jag att jag borde ha lärt mig. Från och med nu, ska jag inte förvänta mig något från någon. Jag ska inte ta någonting personligt eller förgivet. För i slutändan leder bara mitt förtroende för andra till min egen besvikelse.
Jag är en sån som ljuger för mig själv bara för att få känna en känsla av välbehag och avslappning. Det åskar inuti, men utanpå blåser bara en lätt bris.
Det funkar ett tag, det funkar jävligt bra ett tag, men, när jag är fylld med bortträngda känslor så rinner allt över.
Jag måste sluta tränga bort känslor och problem. Jag ska se verkligheten med de mest kritiska ögonen
och inse vissa saker.
Jag ska dra mig i kragen och sparka-på mig själv. Min rygg är inte rak nog för min stolthet. Ursabursa, jag borde kunna lita på mig själv om någon.
Världen i sig är jävligt vacker. Vacker att se på och betrakta.
Jag får nöja mig där.
